Sommar 2017

Sommaren rusar iväg i en rasande fart. Ledsen för fruktansvärt dålig uppdatering.

Sommaren hitintills har proppats med Pippirep, fantastiska nya bekantskaper, premiär och galet fina recensioner. Jag fulgrät när jag läste recensionerna. Jag hade knappt ätit eller sovit på en vecka inför premiären så när all nervositet och spänning släppte och jag fick så fina recensioner så brast allt. Jag skrev tidigt i våras att jag skulle göra en galet bra Pippi och tydligen så blev det så också. Tack alla fantastiska människor i pippiproduktionen för era fina berömmande ord och peppande kramar. tack alla som varit och tittat och kommit med fina ord. jag är så tacksam.

Och för första gången på länge känner jag mig fantastiskt stark! Jag hoppas att jag kan få känna så en liten tid framöver iallafall. jag ska njuta av styrkan som jag känner, så länge som jag bara någonsin kan.IMG_4439 (1)

Jag har också fått det finaste erbjudandet som man kan få. Så mycket kärlek till dig så jag knappt kan förklara det i ord. Mer om det längre fram.

Nu är det snart dags för föreställning igen. Jag ska ikläda mig styrkedräkten Pippi Långstrump. <3

FullSizeRender (2)

blogstats trackingpixel

trött

Jag är så där trött nu. Sådär fullkomligt urlakad. Efter missfallet så var det många i min närhet som antog att jag skulle bli hemma resten av terminen. Det kanske hade varit klokt. Vissa dagar vet jag inte vilken styrka det är som får mig ur sängen och iväg.

Idag har jag haft tre olika besök på sjukhuset. För det har jag nog inte nämnt…men mitt upp i allt för exakt ett år sedan idag fick jag reda på att jag cellförändringar. Som om jag inte hade nog. Så idag var det först besök hos fertilitetsläkaren för att kolla så att mina ägg växer som de ska på naturlig väg. Det har tydligen kommit nya rön om en medicin som kan hjälpa äggen att få bättre kvalité, tidigare har de använts för att få igång en ägglossning men tydligen kan de hjälpa äggen att få bättre kvalité. Jag slirade även förbi LAB och tog prover för sköldkörteln för att se vilken dos Levaxin jag ska äta. Sedan snabbt iväg för min yogados för att sedan svänga vägen om sjukhuset igen och kolla mina cellförändringar. Ska tillbaka på fredag igen och kolla äggens tillväxt. Det komiska är att nu är vi tjenis med personalen. Min fantastiske sociala man satt och diskuterade stjärntecken med en barnmorska och hur man kan ha fått ett helt nytt stjärntecken nu pga någonting med stjärnornas banor osv. Vi har hängt där en del kan man kanske säga.

Det är ju helt fantastiskt ändå att det går att bli gravid med hjälp av forskning och vetenskap. Vilken grej det är! Så många som kan få bli föräldrar tack vara ivf och icsi. Men vi är inte en av dom paren. Jag ville att det skulle fungera på naturlig väg, det gjorde det inte. Jag ville att det skulle fungera via icsi, det gjorde det inte heller. Jag ville att det skulle fungera med äggdonation, men inte ens det fungerade. Det är fantastiskt med provrörsbefruktning, när det fungerar.

Som sagt, det gör mig så trött och jag är så obeskrivligt ledsen så jag knappt vet hur jag ska gå vidare. En del av mig känner att det räcker nu, jag orkar faktiskt inte mer. Jag orkar inte ta fler blodprov, jag orkar inte ligga i en gynstol med benen i vädret. Jag orkar inte gråta mig till söms en enda kväll till. Jag orkar inte titta på Peter och tänka att vi inte kan skapa ett nytt liv tillsammans. Om det är någon som känner en hypnotisör  som kan ta bort min längtan så hör gärna av er. Det är en längtan som river och värker varje vaken minut, jag orkar inte bära på den längre.

IMG_2894

Well hello Purple street! See you again on friday!

blogstats trackingpixel

kropp och träning

När jag tänker på ordet träna så är det inget positivt ord för mig. Jag tänker att det är ett måste. Promenad är inte att träna för mig. Promenad är lite av ett slöseri av tid. Jag tycker egentligen om att promenera och lyssna på en podd eller fåglarnas kvitter men det är som sagt slöseri av tid.

Träna är att bli svettig och ta ut sig så att man nästan spyr. När jag har gjort det så är jag fortfarande inte nöjd med vad jag har presterat. När jag tänker på ordet mat, så får jag ångest. Jag älskar mat, all slags mat! Men om jag äter så måste jag göra det som står ovanför, jag måste alltså träna. Jag blir aldrig nöjd. Jag kan vara lite nöjd för stunden som när jag sprang vårruset på 30 minuter, då var jag nöjd. Men inte länge. Hade det minskat mitt midjemått? Hade det gett mig smalare armar? Nope! Alltså inte något resultat jag ville uppnå.

Vi har ju i tidigare inlägg konstaterat att jag (som inte har några barn) inte kan vara trött…Så det finns ju ingen ursäkt för mig att landa i soffan efter en intensiv arbetsdag och slötitta på serier. För jag utan barn bör ju ha all energi i världen! På våra kära sociala medier så pumpas det också ut bilder och meningar som exempelvis kan se ut så här ”Var stolt över din degiga mage, den har burit och skapat ett barn” Återigen är inte det här något som jag kan ta till mig. Jag tittar inte på min kropp och känner en stolthet. Tankarna är allt annat än att vara stolt.

Jaha lilla mage som korvar sig när jag sitter ner, vad har du att vara stolt över, du misslyckas varje månad med att göra det du är skapad till att göra! Istället ger du mig psykisk och fysisk smärta varje månad. Keep up the good work!

Jag har ju inte någon ursäkt till att min mage korvar sig när jag sitter ner. Min mage har ju inte skapat och burit ett barn. Så min kropp är bara misslyckad på så många plan. Ändå kan jag inte låta bli chokladen…

I vintras kom yogan in i mitt liv. Har haft en app tidigare men i vintras började jag gå på yogaklasser. För första gången sedan våran resa till ett barn startade så har jag börjat se på min kropp på ett annat sätt. För det första är inte yogan ett måste för mig, det är inte förknippat med ångest utan bara förknippat med 70 minuter av tid till mig själv. Tid som min stackars kropp är så väl värd efter alla hårda ord.

Det finns också ett fantastiskt mätbart resultat. Nu ligger inte det mätbara på vågen eller midjans omfång. Utan nu är det att lyckas komma ner i brygga eller upp i huvudstående. Och det fantastiska är att det är inte målet som är det viktiga, för vägen dit är så fantastisk! Jag har inte en 100 % brygga än. Men den har utvecklats, och det är det som är så grymt att följa. Utvecklingen!

Nu kan jag också ibland tack vare yogan ge min kropp en skön promenad utan att det är slöseri med tid.

Så tack för att jag hittade vägen in i Yogans fantastiska värld!

IMG_3464

blogstats trackingpixel

gravid VS ofrivilligt barnlös

Det är mycket svårt att beskriva hur jag mår just nu. Vad jag har för känslor och tankar. Allt är som ett virrevarv av tankar och känslor. Jag har varit gravid. Det är längre än vad vi någonsin har kommit förut. Ändå så känns det så konstigt. Jag känner mig väldigt lurad av min egen kropp. Alla symptom alla lyckokänslor som jag fick känna, allt var bara bluff.

Jag kan göra en jämförelse i  hur vården bemöter en gravid kvinna / en ofrivilligt barnlös kvinna. Iallafall mina erfarenheter av gravid / ofrivilligt barnlös. Vilken skillnad! Prover som jag tog som gravid fick vi svar på efter två dagar, prover som jag tagit som ofrivilligt barnlös har slarvats bort. Som gravid fick jag frågan hur mår du? Som ofrivilligt barnlös har jag aldrig fått den frågan. När jag svimmade som ”gravid” kom ambulansen direkt och en massa prover togs på plats. När jag svimmat pga ednometriosen har jag fått vända i upp till 45 min och inga prover har tagits. 

Det som upptäcktes i mina provsvar som gravid var att sköldkörteln låg högre än vad den skulle. 2.6 låg den på och den ska ligga på 2.5. När jag läst runt ska den helst ligga runt 2.0 för en kvinna som planerar graviditet. Varför i hela friden har inte detta prov tagits på mig tidigare!? Det är min första fundering. Jag äter nu medicinen Levaxin. Min andra fundering är att när jag var gravid och var inskriven hos en barnmorska skulle jag gå till vårdcentralen för att ta prover för att kolla sköldkörtelnivåerna. Jag hann aldrig gå på min första kontroll innan missfallet. Nu är jag släppt vind för våg. Jag får ingen information om någonting. Jag går fortfarande på medicinen Levaxin men vem som har hand om min medicinering och kontroller osv osv med den här medicinen det vet inte jag…Det är liksom ingen. Är det verkligen min uppgift att ta reda på det? Jag går nu alltså på en medicin men utan någon kontroll över det här. Känns ju skitbra! Att jag fått två kallelser till ultraljud är också så galet att jag inte ens vet vad jag ska skriva…Ska jag, jag som precis gått igenom ett jävla missfall behöva ringa och med gråten i halsen avboka 2 (!) ultraljud. Jag tycker inte att det är okej! Det ska skötas av någon annan än kvinnan i sorg.

I alla mina journaler står det att jag är infertil. Jag har gått på ppiller i ett helt år. Men nu helt plötsligt så ska mina äggledare spolas för ”Det är ju ingen som säger att det inte kan fungera på naturlig väg.” HOLD YOUR HORSES, STOPPA PRESSARNA, LUGN I STORMEN!!! Är det alltså så att jag hela förra året gick på ppiller då det hade kunnat ta sig på naturlig väg!?!? Vad händer? Jag känner mig som en pingisboll, jag far åt alla håll och kanter, studsar in i väggar för att sedan flyga åt ett helt annat håll. Det känns som att man leker med mitt liv.

Och tror ni inte att det är så att vi ÅTERIGEN har drabbats av röda pisshelgdagar!!! Kom inte min mens igår eftermiddag på skärtorsdagen när alla har gått hem? Spolningen ska ske dag 6 i en cykel, alltså på tisdag när alla kommit tillbaka efter en ledighet. Lite svårt att kunna få till det då eftersom det inte går att få tag på en enda människa. Bannemig att de får trycka in oss på tisdag ändå! Nu kan gärna lyckan få vända. För snart tror jag att hela universum motarbetar oss.

Glad påsk!

blogstats trackingpixel

Till min lillasyster med all kärlek från mig!

Tårarna rinner ner för mina kinder när jag läser din blogg. Jag tycker du skriver så fantastiskt….. naket, ärligt brutalt och så oändligt sorgset.
Nu i januari trodde vi äntligen att det var Er tur.  Jag blev så glad när Jag fick ett sms från dig där du berättade att ni nu hade fått en fin blastocyst. (befruktat ägg via äggdonation) Självklart förstod vi alla att det var en lång väg kvar, men så här långt hade ni aldrig kommit tidigare. Endast ett ägg hade blivit befruktat men denna lilla kämpe hade klarat sig det första kritiska dygnet. Så ja nu kändes som om det verkligen var meningen.
Jag skickade en mamma-barnbukett till dig, med medföljande dikt:
Lilla blastocyst håll dig kvar,
få har kämpat för dig som din mor och far
Vi längtar efter att du ska evolva
och utan missöden passera vecka tolva. 
Gestaltad som en avokadokärna,
vi längtar efter att få träffa dig väldigt gärna
Vi firar i medgång och gråter tillsammans i motgång.
Denna gång hoppas, tror och ber jag att det ska bli glädjetårar.
Det blev inga glädjetårar, utan glädjen förbyttes än en gång i sorg. Jag tycker du är otrolig som orkar dela med dig. Jag tror också det är otroligt nyttigt att du delar med dig. Du ska inte behöva hålla uppe en porslinsfasad utan du ska kunna tala öppet om Er sorg. Jag hoppas och tror att dina ord kan hjälpa andra som är i samma situation.
Förlåt för att jag ibland försöker vara så positiv. Jag hör mig säga: Ja, det är jättesorgligt, men försök att tänka så här istället…… Det är helt galet. Det är verkligen skit, skit skit och så förbannat orättvist och sorgligt. Det funkar inte att försöka tänka positivt det handlar mer om att skaffa ork. Ork att fortsätta försöka och ibland till och med skaffa ork för att fortsätta existera.
Jag förstår inte alltid dina känslor. Som när du ringer och är ledsen för att du fått reda på att någon annan väntar barn. Jag försöker resonera med dig och säga att det funkar ju inte så. Att någon annan ska få barn gör ju inte att era chanser på något vis minskar….och jag hör din oerhörda smärta när du viskar och säger genom tårarna. Jag vet, men jag kan inte hjälpa att det känns så.
Jag kommer inte alltid kunna trösta, kommer inte alltid att kunna förstå, men du behöver aldrig, ALDRIG vara rädd för att jag inte ska orka lyssna.  Självklart orkar jag! om NI orkat ta er igenom allt ni gjort så här långt och ska fortsätta orka kämpa så banne mig om jag inte skulle orka lyssna.
Älskar  dig min underbara syster.
WeddingPeterandLenaKarlstadjuly30th2016photographerRebeccaHansson(533)
Foto: Rebecca Hansson
Jag skulle önskar att alla inom vården fick möjlighet att läsa om Er resa så att de skulle ha mer förståelse för Er och andra i samma situation.
blogstats trackingpixel

De förbjudna tankarna


Jag börjar så smått komma tillbaka. Men det har inte varit lätta dagar, timmar och minuter. När det har varit som mest nattsvart då trodde jag nog aldrig att jag skulle sitta här och skriva ”jag vill inte dö längre”. Jag vill vakna upp imorgon, jag bryr mig visst om jag skulle köra av vägen och jag skulle inte längre svälja tabletter om någon sa gapa. Jag älskar min Peter och jag vill inte vara utan honom. Ingenting annat är mer värt än att få leva mitt liv tillsammans med honom.

Jag har haft jobbiga nätter. Emellanåt har jag inte sovit och när jag väl slumrat till har mardrömmarna avlöst varandra och jag har vaknat upp svettig och intjorvad i blöta lakan. Jag har också fött barn under nätterna för att sedan vakna upp till mitt barnösa liv. Då har jag bara velat somna om och aldrig vakna igen. Jesper Rönndahl var med i skavlan och tipsade om att le brett när man vaknade på natten, det har bannemig funkat! Vaknar jag på natten med jobbiga ångesttankar så ler jag brett i omgångar och sen somnar jag ta mig tusan om. Ballt vad man kan lura hjärnan.

Jobbiga tankar har körts på repeat i huvudet. Hur kan någon någonsin vilja vara med mig? Det måste vara jättejobbigt att ha mig som vän, en människa som är bitter, ledsen och arg. Vad har Peter gift sig med? En kvinna som går på antidepressiva och som hatar sig själv. Det är bara en tidsfråga innan han drar. Jag har känt att jag inte duger, att jag inte är bra nog att vara varesig fru, dotter, syskon eller vän. Jag har tänkt tanken att det är lika bra att jag dör så alla slipper lyssna på mig och mina problem och min sorg som aldrig försvinner, en sorg som jag alltid bär med mig. Så kan alla leva vidare sina liv utan en störande Lena som pockar på uppmärksamhet. Vad skönt det skulle vara för alla om jag bara dog.

Många tankar som är svåra att bli av med. Jag valde att åka ner till mina föräldrar. Ge Peter andrum (inte för att han har bett om det, det skulle han aldrig göra), ge mig själv ett miljöombyte och få en mammas omvårdnad. Jag tror att det är tur att det är mars och inte november. Det känns som att det är lättare att blicka framåt när vi har de ljusa varma kvällarna framför oss och inte de kalla månaderna med totalt mörker. Långa promenader och försiktiga löpturer avlöste varandra, ibland flera stycken på en dag eftersom det var det enda som hjälpte när ångesten blev som värst. Nu är jag hemma. Hemma hos min man, han som älskar mig mer än vad jag kan förstå.

I måndags bestämde jag också att jag ska vara Pippi i Pippi Långstrump som ska sättas upp i Mariebergsskogen i Karlstad i sommar. Det var ovisst där ett tag, om jag skulle orka med det med tanke på allt jag/vi har gått igenom. Men igår bestämde jag alltså att jag vill fortsätta att vara Pippi som planerat. Och jädrar vilken grym Pippi Långstrump jag ska göra.

WeddingPeterandLenaKarlstadjuly30th2016photographerRebeccaHansson(45)Foto: Rebecca Hansson

blogstats trackingpixel

Det här med att skämmas

Vill börja med att säga tack till alla människor som skickar kramar och tankar eller berättar om sina egna missfall. Tack! Jag fiskar inte efter medlidande, jag vill bara berätta vår historia.

Jag frågar mig varför jag gör det här, varför har jag valt att blogga helt öppet om vår resa, vår kamp och vår innersta sorg. Jag har nog inget enkelt svar på det. En del av mig vill skriva om det för att jag är rädd för att få frågan ”När ska ni skaffa barn då?”. För när vänner och bekanta vet vår historia och vad vi går igenom så behöver varken dom eller vi hamna i en jobbig situation. Jag vill inte skämmas och bloggandet och vår öppenhet kring ämnet hjälper mig att inte skämmas. Jag får också mail från kvinnor i samma situation som tackar för min öppenhet och att det får dom att inte känna sig ensamma. Självklart skulle jag ju kunna skriva inlägg lika öppet och ärligt som idag men vara anonym. Men då skulle jag känna att jag gömmer mig. Då känner jag att det blir en skam för då kan jag ju inte stå för det fullt ut, då ingen vet vem jag är. Så nog om det.

Det här med att skämmas. Jag har blivit sjukskriven. Två veckor till. Inte ens jobba kan jag göra. Allt jag vill är att fungera normalt. Gå till jobbet som alla andra människor. Orka vara där. Få en välförtjänt helg. Utskrivna tabletter har jag också fått. Tabletter för ångest och depression. Jag(!) När jag hämtade ut de tabletterna skämdes jag. Allt jag vill är att må bra igen. Det är det viktigaste just nu. Till och med viktigare än en bebis. Jag. Vill. Må. Bra.

Min fantastiska älskade systerdotter kom upp i helgen. Hon ansåg att jag behövde sällskap och hitta på något. En del av mig ville inte. Men en stor del av mig ville också. Så tack och lov blev det att hon kom i fredags. Vi hade sushifrossa och djupdök ner i alla bröllopsbilder. Det var välbehövligt att få känna den glädjen igen. Vilket bröllop vi hade, vilken vigsel, vilken fest och vilken familj och fantastiska vänner vi har. Är så tacksam över att ha alla i mitt liv.WeddingPeterandLenaKarlstadjuly30th2016photographerRebeccaHansson(631)

Foto:Rebecca Hansson

På lördagen begav vi oss till hovfjället. En dag av sol och skidor, men inte enbart. Jag älskar att åka skidor, åh vad jag älskar det. Ändå fick jag ångest väl på plats. Det jobbiga är att jag vet inte varför ångesten kom. Tabletterna hade jag inte hämtat ut än (det var väl inte sån himla panik med att börja ta dom heller….eller?) Jag bet ihop och började lära Karin att åka slalom istället. Efter lunch blev jag akut illamående och svimfärdig. Fråga mig inte varför för jag har inget svar. Upp i sittliften och visste inte hur jag skulle ta mig ur den och ner mot värmestugan, men det gick, precis som så mycket annat. Man kan tycka att vi borde ha gett upp här och tagit oss hem istället. Men jag ville inte låta kroppen vinna. Givetvis kan det ha berott på att jag nyligen haft ett missfall, förlorat mycket blod och inte varit fysiskt aktiv på över en vecka. Men jag ville verkligen inte att det skulle få bestämma när jag väl tagit mig utanför lägenheten. Vi tog det lugnare, fler pauser och vi fick en mycket härlig, mysig och välbehövlig dag.

IMG_3204IMG_3201

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet att det kommer bli okej igen. Men just nu känns det så otroligt långt borta.

 

blogstats trackingpixel

missfall

Det var inte livsdugligt. Det var något fel på det. Naturen rensar bort det som inte är bra. BLA BLA BLA!!!!!

Jag vet att det bara var en ansamling av celler. Men för mig var det en bebis. Vår efterlängtade bebis som skulle komma till oss i oktober.

Du lilla lilla vän, vi fick vara en del av varandra en stund här på jorden du och jag. Jag undrar så vem du var, hur du skulle bli. Skulle du få din pappas blåa ögon? Skulle du dela hans intresse för hårdrock eller skulle du bli min lilla musikalnörd? Eller skulle du till skillnad från dina föräldrar bli sportintresserad? Det kommer vi aldrig någonsin att få veta.

Tänk att man kan sörja något som man aldrig har sett eller aldrig rört vid. Det gör ont, det gör så förbannat ont i mitt hjärta.

 Där gapar ett tomt hål för vår bebis som aldrig kommer.

Det började av sig självt söndagen den 12 mars. Förmiddagen var inga problem. På eftermiddagen blev det jobbigare. Ungefär som min vanliga mens förutom att kramperna/värkarna kom lite tätare än vanligt. Vi tog fram en solstol och satte den i duschen och där satt jag i närmare två timmar och kämpade på med vänner rullandes på datorn. Blodet forsade och det var mer lätthanterligt när en värk kom och jag kunde ha duschmunstycket mot magen. Tillslut orkade jag inte sitta där längre och efter rådgivning från 1177 tog jag en morfintablett som vi hade hemma. Den hjälpte mig att somna. Jag fick sova en timme och när jag vaknade upp hade jag de värsta smärtorna jag någonsin upplevt. Nu kom det inte i intervaller längre utan det var konstant. Jag skrek och visste verkligen inte vart jag skulle ta vägen. Allt var som i en dimma, tuppade av några gånger. Vi fick ringa ambulans eftersom Peter inte kunde få med mig i bilen själv. Två fantastiska ambulanssjuksköterskor kom. Jag fick två omgångar av morfin. Men inte ens det tog bort all smärta. Jag tog mig iallafall ner till ambulansen på morfinet. Väl i ambulansen fick jag en dos till. Vilken befrielse!

Det var hinnsäcken som hade fastnat. Men jag fick ut den av mig själv.

Tack och lov så slapp jag ”cytotecbehandling” Cytotec används för att läka sår i magsäcken samt i förebyggande syfte för att förhindra uppkomst av sår i magsäck. En biverkning av cytotec är missfall. Vanligen så ska denna tablett sväljas. I Sverige tas tabletten som en behandling för att framkalla missfall, då ska du inte svälja tabletten, du kan dra slutsatsen själv var den tabletten ska in någonstans. Någonting som är en biverkning blir till en behandling. Hej svensk kvinnovård, du är väl helt fantastisk…..!

Missafall är vanligt, ofta förknippad med skam. Men det värsta är att många har åsikter kring ämnet ”det är mycket vanligt med missfall” ”det var inte livsdugligt” ”du är inte den enda människan på jorden som genomgått ett missfall vet du” Tänk om man skulle säga så till en människa som förlorat sina föräldrar. För att förlora sina föräldrar det är vanligt, det är väldigt vanligt till och med att våra föräldrar går bort när de blir gamla. Men inte blir sorgen över förlusten lättare för det, bara för att man vet att det är vanligt.

Så jag SKITER I ATT MISSFALL ÄR VANLIGT!!!! DET ÄR ETT HELVETE ATT GÅ IGENOM DET IALLAFALL!

När du kämpar med infertilitet går du igenom ett sorgearbete varje månad då mensen kommer. Ibland går man fort igenom de alla fem stegen ett sorgearbete delas in i. Andra gånger kämpar man sig igenom till det sista steget under en längre tid.

Sen börjar det om igen.

IMG_3141

blogstats trackingpixel

Vi fick iallafall testa på det

Vi har fått testa på det. Vi har fått se ett blått fint plus. Jag har hängt med toalettstolen på morgonen. Jag har fått kämpa med att få igen blusar över de växande ömmande brösten. Jag har svullnat upp över magen på grund av förstoppade tarmar. Jag har varit så trött att jag stupat i säng tidigt på kvällarna. Jag har fått skriva in mig hos den finaste barnmorskan jag någonsin kunnat tänka mig. Och oj vad jag har njutit av ALLT!

Vi blev glada, familj och nära vänner grät av lycka för vår skull. Även fast det var mycket tidigt så tänkte vi alla, nu är det bannemig vår tur. Vi kan inte ha behövt gå igenom allt jobbigt för att komma hit med plus på stickan och det inte skulle gå hela vägen. Jag och Peter började fantisera. Hur ska vi lösa det med barnvagn, ska vi köpa en dyr för lika mycket som en utlandsresa eller ska vi köpa en begagnad, var sjutton ska vi ha skötbordet i vårt lilla badrum. Jag började kolla på fina mammablusar, blusar i spets. Jag såg fram emot oktober, att få vara hemma med bebis. Att få gå på promenader med bebis i de vackra höstfärgerna. Tänk att vi till julen skulle få vara en liten familj. En familj på tre. Som sagt vi längtade, planerade och var så lyckliga. Jag gick till jobbet med mycket lätta steg. Allt var så lätt. Jag har aldrig mått så bra. Vi visste att det var tidigt men det gick inte att hejda lyckan och tankarna framåt.

Slutet av vecka 8 början av vecka 9. Vi skulle på ett tidigt ultraljud. Vi skulle få se att lille skrutten levde och att hjärtat tickade. Det var aldrig ett om. Vi var nervösa och pirriga, men mest pirriga. Vi kom in i rummet, Peter satte sig bredvid mig höll min hand. Bilden på skärmen dök upp. En mörk ring men inget i den. Det fanns inget foster. Det dog för ca 3 veckor sedan. Vår lille skrutt har legat kvar i min kropp död. 

 Om jag känt att världen rasat under mig förut så är det ingeting mot vad jag kände då och nu.

   Jag kan inte ens beskriva känslan med ord. Jag sov två timmar den natten.

 För första gången i hela mitt liv så känner jag att jag vill somna och aldrig vakna igen.

Jag fick iallafall testa på att vara gravid ett tag.

blogstats trackingpixel

Make it a december to remember

Ja, det trodde vi iallafall.

Jag ville vara tyst om allt spännande som händer runt om oss nu. Jag ville att folk om några månader skulle börja spekulera i om jag inte hade börjat lägga på mig lite. Har inte Lena börjat få en liten bula på magen?

Det blir inte så, på grund av läkares oförmåga att informera om viktiga saker man bör tänka på.

Torsdagen den 1 december singlar snön ner utanför fönstret, de ringer från Örebro och berättar den fantastiska nyheten att vi har fått en liten blastocyst till frysen. Jag åker in för ett ultraljud och för första gången har min kropp gjort rätt. Allt ser jättebra ut och jag har en äggblåsa på 14.4 mm. Nu ska jag hem och kissa på stickor för att se när ägglossningen är och så ska jag ringa till Örebro och sen blir det insättning. Hurra kanske blir det testdag på självaste julafton!!!

Make it a december to Remember. 

Till saken hör det att vi har kämpat med näbbar och klor för att allt skulle hända innan de går på julledighet redan 16 december.

Stickorna ger aldrig utslag…och det är sådana där stickor som ger en ring eller glad gubbe, så det är väldigt svårt att läsa av fel. Rund ring eller glad gubbe, rund ring eller glad gubbe, jo tack jag kan se skillnad. såhär i efterhand är vi arga på oss själva för att vi aldrig frågade om när ägglossningen kunde tänkas bli. Vi tyckte tillslut att det var konstigt att det aldrig gav utslag. Vi ringde, vi fick komma in på ultraljud.

Ägglossningen har varit. För en vecka sedan. Det blir ingenting innan jul.

När Peter säljer gitarrer är det hans uppgift att berätta hur de exempelvis ska förvara gitarren för att den inte ska gå sönder. Det är inte kundens uppgift utan Peters ansvar som säljare.

Det är väl ändå inte min jävla uppgift som patient  att ställa alla möjliga frågor. Det är väl ändå läkarens uppgift att informera mig om att efter ppiller kan ägglossningsstickorna vara missvisande. Ja så är det nämligen, det  har JAG som är PATIENT fått LÄSA MIG TILL HELT SJÄLV! För det har då ingen högt avlönad läkare berättat. Tyvärr läste jag det alldeles för sent.

Ja men snälla nån tänker kanske någon det är väl inte hela världen om det skjuts upp lite. Men då vill jag påminna om att vi skulle egentligen stått i donationskö redan i maj 2015 men pågrund av läkares slarv med fel provrör osv fick vi vänta till november samma år innan vi hamnade i kö.

Jag låg i den mest förnedrande positionen man kan ligga i, nämligen i gynstolen när läkaren berättade att ägglossningen varit för en vecka sedan, ni hinner inte med en insättning innan jul. Jag bröt ihop….igen. Vet inte vilken rad i ordningen det är nu, jag har tappat räkningen.

På status i min journal har läkaren skrivit:

Allmäntillstånd : Gott och opåverkat.

Så God Jul!

Jag mår gott och är tydligen helt opåverkad.

Jag har aldrig glömt vem jag är, jag låter det bara sova. Kanske har jag inget val, bara viljan att finnas kvar.

Favim.com-carl-comfort-comforting-ellie-time-215857

blogstats trackingpixel